Avslut & hejdå

Okej, så vi flyttar ut ur vårt hus om två dagar, bor ytterligare några nätter i stan innan vi åker till Mallorca ett par dagar innan vi landar i Sverige. Många avslut har det varit dessa sista veckor, många hejdå. Även om vår tid av olika skäl blev kortare än vad vi tänkt så har tiden ändå varit tillräcklig för att hinna bygga upp relationer med människor som det såklart är jobbigt att säga hejdå till, när man inte vet när eller om man ses igen. Samtidigt är vi tacksamma för att det faktiskt finns människor som vi kommer att sakna. Ni som följt oss på bloggen vet att det varit utmanande att bygga relationer i Chiang Mai, just för att människor kommer och går hela tiden. Jag har jobbat mycket och haft dåligt med energi att bygga upp ett socialt nätverk eller skapa ett liv utanför jobbet. Det är enbart tack vare Henriks sociala förmåga och tidsmässiga utrymme som vi nu har vänner att säga hejdå till.

Ingrid med fröken khru Big   

Svettig sista fotbollsmatch med klasskompisarna.

                                     

Hur sammanfatta den här tiden?
Helen:
Mitt liv här har till 90 procent handlat om jobb. Är tacksam för alla människor jag mött i denna del av världen, i alla dessa länder. Samtidigt sliter resandet så in i själen. Men att bo och leva i Asien är verkligen att befinna sig i händelsernas centrum. En timme från världens folkrikaste nation - den nation som bara växer i inflytande över Asien och resten av världen. Ytterligare några timmar åt andra hållet når vi världens största demokrati. Asien är världens största och världens folkrikaste kontinent. I städer som Bangkok, Beijing, Delhi och Calcutta bor fler människor än i Sverige. Mina vänner, det är här det händer!

Morgon över Kunming, Kina.

Av allt jag mött är den absoluta fattigdomen den värsta. Fortfarande svälter människor, oftast kvinnor och barn och fortfarande dör flickor när de föder barn. Fortfarande somnar 6-7åringar i bara underkläder direkt på trottoaren intill flerfiliga vägar, helt själva, helt utelämnade. All denna fattigdom, all denna nöd.

Enligt FN:s Human Development Index, http://hdr.undp.org/en/countries så ligger Norge på plats nr 1, och Sverige på plats nr 7 i att vara världens mest utvecklade länder. Grattis till oss som får bo och leva där, och som har svenska eller norska pass. Men om du är bengal, nepales eller afghan, synd för dig. Då hamnar du i den nedre delen av indexet, på plats 146, 157 eller  175 (av totalt 183). Våra livsförutsättningar är så totalt annorlunda. Och vi VET ju detta. Du VET detta. Så istället för att känna skuldkänslor eller stänga av; vad är ditt och mitt ansvar, hur förvaltar vi allt det oerhört goda som vi fått och som vi inte på något sätt gjort oss förtjänta av? Det är en fråga jag bär med mig. Jag kan titta på detta index och gråta  (är yrkesskadad) över siffrorna för jag har sett något av verkligheten bakom. Världen är orättfärdig.

 I Nepal. På konferens.

Men Thailand då? Thailands framtid är idag osäker på grund av det politiska läget. Även om vi också här möter fattigdom, så möter vi framför allt en växande medelklass som är kapitalstark. Vi kan reagera på svenskars mobilanvändande och utseendefixering. Jag tror att Thailand slår Sverige med hästlängder när det gäller detta.  Alla kulturer har sitt - här i Thailand är det viktigt att se ung ut och går du till frisören med ofärgat hår får du absolut höra att hörru, du har grått, nej vitt! hår och när ska du färga det?! Här finns mängder av skönhetssalonger och skönhetsoperationer är vardag för de som har råd. Mobilanvändandet är helt oreflekterat (det är naturligtvis min "opinion, not a fact" som Noel lärt sig i skolan) och ständigt pågående överallt. Hela familjer som är ute och äter på restaurang sitter ofta med varsin skärm och pratar inte med varandra. Jag tror inte att begreppet "skärmtid" finns här.

Värmen - det har varit mycket tuffare att klara värmen än vad jag föreställt mig. Detta är naturligtvis en vanesak. Det är viktigt att söka skapa sig en tillvaro som bygger på de förutsättningar som finns här, inte på de förutsättningar som finns i Sverige. Det tar ett tag men jag tror vi har klarat det - även om jag hela tiden saknat möjligheter till promenader, eller att bara åka till havet. Men istället har vi haft möjlighet att äta ute och bada året runt för att ta några exempel. Det har varit våra livlinor.

För barnen har den amerikansk-internationella (hur går det egentligen ihop?!) skolan varit en positiv upplevelse. Detta att alla barn kommer med samma förutsättningar, alla, förutom de thailändska barnen, har flyttat från sina hemländer - det är lärorikt. I Noels klass har det varit sju olika nationaliteter representerade och i Ingrids ungefär samma antal. En mångfald som är positiv. De har fått med sig ett helt nytt språk, de vet hur "koreorna" pratar i Korea och hur trixigt det är att äta ris med pinnar. Vi hoppas att tiden här satt positiva spår i deras liv framöver.

Sammanfattningsvis - utmanande, lärorikt, slitsamt.


Henrik:
Som Helen skriver så har vi inte många dagar kvar i Thailand, så därför gör vi "sista gången" av allting. Sista gången på denna restaurangen, sista gången vi åker hit, sista gången vi ser detta, osv. Detta är ju å ena sidan lite jobbigt men samtidigt blir det som vi gör för sista gången det som vi vill minnas. Många saker är sådant som vi gjort förut men vi vill göra det en sista gång, för att det har haft en plats i tillvaron. så därför är "sista gången" också något som vi kan ta med oss hem. Vi kan minnas sista gången vi gjorde det eller var där eller såg det. Det blir små stunder av glädje i Sverige när vi tänker tillbaka. Det blir också stunder av glädje här de sista dagarna för då gör vi ju bara det som vi tyckt varit roligt.

Vattenfall längs vägen till Doi Intanon, Thailands högsta berg 

Personligen har jag funnits i sammanhang som jag inte har haft någon erfarenhet av tidigare, jag har liksom inte kunnat ta spjärn emot tidigare erfarenheter eller kunskaper, vilket ju varit en positiv utmaning. Det har funnits situationer där jag frågar mig, hur gör jag med detta eller hur skall jag hantera denna situation. När jag tänker tillbaka så tror jag ändå att det blivit ganska bra.

Idag bjöds vi på lunch av vänner som kämpar med att driva ett skolhem. Har skrivit om detta tidigare. De ville säga ett formellt adjö. Med knappa resurser på alla områden, lyckas de ändå hålla igång verksamheten år efter år. De skulle troligt vis hitta enklare jobb men högre lön någon annan stans men de stannar för att de brinner för dessa barn och att ge dem en värdig uppväxt. I de hemförhållanden som barnen kommer ifrån skulle detta inte var möjligt. Nästan varje gång jag har åkt därifrån har orden poppat upp i huvudet på mig: "det du har gjort mot en av dessa mina minsta........" Dessa människor är hjältar i det tysta, som kommer att få sin lön för mödan någon annan gång, någon annanstans.

På MC-helg med två vänner. 

Tiden här har varit bra på många sätt. Vi har mött många som tycker att borta är bäst och som hittar på alla möjliga sätt för att slippa återvända till sitt hemland. För mig är det tvärtom, när allt kommer omkring är hemma ändå bäst.

------

Med detta inlägg avslutar vi vår blogg. Vill ni veta hur det är att leva och bo i Utby, Göteborg så får ni komma och hälsa på!
Från och med 2 juli når ni oss på
Helen 070 2244605
Henrik 070 6982630.

Tack för att ni följt oss! Frid.