torsdag 6 februari 2014

Tio minuters kulturchock

... eller möjligtvis en hel timme, innan jag fattat att JUST, jag är ju i Bangladesh - och då är det trångt, folk skriker och ropar och har sig, är irriterade så att det syns, folk stirrar, söker kontakt, ingen ordning på flygplatsen över huvud taget - ändå gillar jag det (fast på flygplatsen fick jag ett smärre utbrott på en stackars tjänsteman, så där precis var det inget gillande). Kanske för att jag vet att jag bara är här ett par dagar och då kan jag se tjusningen i det.

Bangladesh är väl det land jag skriver mest om här, kanske för att det är så olikt Thailand, det är något helt annat. I Thailand kan man bara passera förbi, ingen bryr sig riktigt och jag kan leva i en bubbla om jag vill. Men i Bangladesh är allt och alla mycket mer inpå - de vill prata och undrar vem man är, har åsikter och tvingar mig att vara närvarande att interagera. Det behöver man inte i Thailand, om man inte vill.

Besöker denna gång Kalapara i södra delen, floddeltat. Djup fattigdom som förvärrats av årliga flodvågor och cykloner. Bangladesh är det land i världen som är mest drabbat av klimatförändringarna.

När man står där vid änkans lilla skjul, som ligger bara någon meter från floden och som måste bli outhärdlig om någon månad när plåten blir som en ugn och människor pekar mot bröstet för att visa hur högt floden kan komma, då kan man stå där och tänka att "de ska kräva sina rättigheter". Ja, vem sjutton ska dom kräva dom av?Västvärlden som är största boven bakom det ändrade klimatet?

Det är lätt att drabbas av hopplöshet när man möter den djupaste fattigdom. Jag är ändå, som vanligt, glad efter mina dagar i Bangladesh. Glad för kompetenta lokala organisationer som möter behoven som en regering inte fixar, glad för oerhört gästfria människor, glad för att vara i ett sammanhang som bidrar till en förändring, om än liten.

Glad för att jag fick åka launch från Barishal till Dhaka!

Tidig morgon i hamnen i gamla Dhaka.


Flög MAF ner till Kalapara. Fin flygning!


 Emil från Schweiz visar vart vi ska.


Landat på floden.


/Helen 
 







 

1 kommentar:

  1. Hej familjen Richard.
    Trevligt att läsa reportaget från Bangladesh. Där finns ju ändå vårt livsprojekt. Jätteroligt att du Helen fick flyga med MAF också, trots att du ju inte gillar att flyga.? Men visst är det häftigt! Önskar att vi hade varit med.
    Stor Kram till er alla.
    Farmor & Farfar.

    SvaraRadera

Bloggintresserade