onsdag 22 maj 2013

House of Hope

I veckan var jag ute på ett av våra skolhem som vi, Efk, arbetar med. Deras hösttermin börjar nu och det är på sätt och vis ett gott tecken eftersom man säger här att skolan är stängd under den varma tiden. Då tänker jag att eftersom skolan börjar nu så skulle det ju kunna innebära att den varma tiden är över. Det känns inte så!

Under deras sommarlov så åker alla som har en förälder, släkting, eller någon annan som tar hand om dem, hem till deras by och finns där. En del på hemmet åker inte hem alls eftersom de inte har någon som de kan komma till. Jag frågade föreståndarinnan om alla var tillbaka och hon sa att alla utom en liten kille på 6 år, var tillbaka.

Jag frågade så klart varför? Det berodde på att hans pappa just kommit ut från fängelset där han suttit i några år p.g.a. drogmissbruk och droghandel. Han ville nu att pojken skulle stanna hos honom. Det är bara det att han inte på något sätt blivit fri från drogproblem och i den by han bor är detta ett jätte stort problem. Pojken själv ville tillbaka till hemmet men han fick inte. Han var smutsig och hungrig och inte särskilt väl omhändertagen.



I helgen hade jag en "workshop" där med barnen, där de fick ge sin syn på hur hemmet skulle behöva för att bli ännu bättre. Vi hade en livlig diskussion i tre timmar och till slut kom vi fram till att hemmet behöver en större budget för att kunna fylla de behov som finns. Detta var ett härligt svar från barnen trots att en del av personalen och föreståndarinnan fanns med.

/Henrik


Dags att åka hem??
 

måndag 13 maj 2013

What is your mother country?

Alltså. Finns det några som är snabbare upp ur flygplansstolarna än bengaler?
”Galet” är det ord som dyker upp i huvudet, när jag landat i Dhaka. Det är ju så galet, det här landet. Men väldigt levande. Så stora kontraster mellan Thailand och Bangladesh, trots att det bara är några timmar emellan. Här är det dofter/svettlukter, folk stirrar, knuffas, ropar och grejar. Jag är ju bara här en kortis denna gång så jag kommer inte att hinna bli less. Men jag vet att kulturchocken kan bli överväldigande.

I kön till passkontrollen är det total anarki och särskilt återvändande pilgrimer verkar ha en fri förståelse av vad att stå i kö innebär (vilket ju å andra sidan är en svensk nationalsport).
Barnen som omringar bilen vid trafikljuset – med sina smutsiga trasor går de runt och torkar rutorna på bilarna i hopp om betalning i retur. När det inte blir några pengar trycker flickan sitt ansikte mot vår tonade bakruta för att försöka få en skymt av mig. Jag vet inte var jag ska titta.

Ni har säkert inte missat att en stor sk garment factory kollapsade i Dhaka den 24e april. Staden är fortfarande i sorg och vrede – hittills har över tusen kroppar hittats och siffran stiger för varje dag. I helgen var den stora nyheten att en flicka hittats levande – efter 16 dagar. Många är berättelserna om och bilderna på unga kvinnor med amputerade armar och ben. ”I have destroyed my only son´s future. The purpose of my life was only to work and save enough money so I could provide a good education for my son” ett citat av en 22-årig mamma, Shapia, i dagens tidning The Daily Star.

Samtidigt pågår politiska oroligheter med islamistiska förtecken och denna vecka har varit den oroligaste på flera år, enligt våra partners här. Min egen resa har flyttats fram och tillbaka ett par gånger för att försöka vara med på ett möte men inte landa eller resa när det är strike eller hartal, vilket det är rätt ofta. Kampen mellan de som vill ha ett islamistiskt styre – med bla uttalade krav om minskad rörlighet för kvinnor i offentligheten – och de som vill ha en sekulär stat, hårdnar påtagligt.

Bild från The Daily Star, bengalisk dagstidning
Och en cyklon verkar vara på väg mot Bangladesh, Indien och Burma. Enligt rapporterna kommer den slå till på onsdag.

 /Helen
 

söndag 5 maj 2013

En kvinna att beundra

- Man säger så ofta hejdå här, konstaterar jag när vi står på flygplatsen och ser våra vänner gå genom säkerhetskontrollen.
- Ja, och det är som att det bara blir värre och värre med åren, säger Jane med tårar i ögonen. Jane är en kvinna i 50-års åldern. Hon har bott här i 22 år.

Jane är en exceptionell kvinna. Hon bor här i vår mubaan. Hennes hem är fosterbarn för barn som väntar på att hitta ett nytt hem, ett adoptivhem. De som kommer till henne är nyfödda och oftast stannar de i ungefär två år, tills ett adoptivhem är funnet, någonstans i världen. Många av barnen tillhör någon av minoriteterna här och en del barn har handikapp. Men en del barn blir såklart kvar längre eftersom det kan vara svårt att hitta hem för barn med just handikapp.

Häromdagen när jag träffade henne hade hon med sig en ny liten pojke, bara en månad gammal. Han kom till henne när han var åtta dagar gammal. Hans mamma, en ung flicka, hade lyckats dölja sin graviditet för familjen ända fram till nionde månaden. Strax efteråt har han alltså fått komma till Jane, där han bor tills han får ett nytt hem någon annanstans. Alternativet för barn som denne pojk, som heter Songkran, skulle ha varit att bli ett barnhemsbarn. Songkran är så pytteliten, väger inte mycket över två kilo.

Under alla dessa 22 år har Jane hunnit ta hand om närmare 50 barn. Det är helt otroligt. Och det är tydligt att hon bär alla barnen i sitt hjärta - bara man pratar med henne om när hon skiljs åt från varje barn, som får ett nytt hem, kommer tårarna. De här barnen är hennes liv.

Hon är en kvinna att beundra.

/Helen

Bloggintresserade