Äntligen!

Äntligen är hon här, moster Nadine! Som kommer direkt från Afghanistan och förhoppningsvis kan stanna tills vi åker hem för sommaren den tredje juli. Efterlängtad av oss alla.


Och äntligen har någon fyllt sex!

Cirka 35 grader i köket men Noel var bestämd. Det är festkläder som gäller: långärmad skjorta och så de röda jeansen såklart. Imponerande.

Member Care

När vardagen satt sig, man inte längre kör så hemskans fel i stan, man börjar kunna uttala namnet på ens mubaan rätt, jobbet börjar man få grepp om, det funkar för barn (Ingrid: "Paps, I khräk"), så infinner sig också insikten om att det sociala livet krympt oerhört. Slurp sa det. Och man inser också att även om man varit här ett år, två år eller kanske femton år - så är det sociala livet ganska litet. Man får vara rädd om det man har liksom. Någon sa att "the international community in Chiang Mai is very disconnected" och det stämmer nog. Alla är här för att jobba och jobbar mycket. Ett socialt sammanhang kommer i andra hand.

Denna vecka är jag med på en konferens som heter Global Member Care Network, som jobbar med just de här frågorna som alla utlandsarbetare brottas med. Member Care kan översättas med personalomsord, personalvård. Det är inriktat på att stödja medarbetare inom de kristna missionsorganisationerna.

CCW Marriage, är det ett sektäktenskap? Nej, men ett crosscultural worker-marriage

Alla går igenom olika faser när man är i sin "transition", sin övergångsperiod till det nya. Så är det för oss också. Det finns verkligen dagar som man tänker, blir det inte roligare än så här? Men det är skönt att veta att man inte är konstig och annorlunda. Tvärtom kanske man behöver ha haft dom känslorna. Member Care fokuserar på både dessa lite lättare, enklare frågor men också de svåra. Många av de stora organisationerna har sina egna member care personer.

Just Chiang Mai är en riktig "hub" för Member Care. Här finns två stora, Cornerstone och The Well, som båda tar emot människor från hela Asien för samtal av olika slag: debriefing, förebyggande, trauma osv. Sammanlagt har de under ett år 2-3 000 samtal. Så behovet är stort. Och Member Care växer över hela världen. Under konferensen deltar närmare 400 pers från ett 35-tal länder.

/Helen

Hua Hin

Det har varit aprillov här och vi har varit en av dessa två veckor i Hua Hin, som ligger några timmar söder om Bangkok. Efter sexton timmar på tåg och fyra i minibuss kunde vi äntligen byta sunkluften här i Chiang Mai mot sol och blå himmel.

Underbart!

Bara en vecka kvar tills Nadine kommer. Å vad vi ser fram emot det!

Besök i fängelse

Nu stiger värmen och fuktigheten för varje dag. Åskskurarna börjar bli frekventa och det ena och andra kan  komma flygande.

I går var jag och en kollega på ett av fängelserna här i Chiang Mai och besökte några män från Bangladesh som sitter inne här. Deras story är att de blivit lurade av en resebyrå i Dhaka. Deras dröm och tanke är, var, att få komma till Thailand och skapa sig en bättre tillvaro. De sålde vad de ägde och lånade pengar av grannar, och släktingar sålde land, för att de skulle kunna göra sin resa. De skulle kunna tjäna så pass mycket mer här och betala tillbaka till alla de är skyldiga. Men av detta blir det inget. Resebyrån gav dem falska pass och visum, vilket gjorde att de åkte fast när de skulle in i landet, och hamnade i fängelse. De får ett ca. 15 mån långt straff och sedan utvisas de.

Att sitta i fängelse i Thailand är ingen lek. Fängelserna här är överfulla och hygieninrättningar och andra faciliteter är begränsade. De som får de hårdaste straffen är de som haft med droger att göra. Det finns inget som man ser så allvarligt på som att någon smugglar eller hanterar droger på något sätt.

Lång kö av anhöriga som väntar på att få komma in

Tillbaka till männen från Bangla. 15 mån kan tyckas lite när de sitter tillsammans med de som fått 57 år tex, men frågan är om de inte fått en livstidsdom. Vad händer när de kommer hem igen. Vad händer när de möter de som de är skylldiga pengar och annat? Vad skall de säga? "Vi blev lurade". Om de tänker sig att leva vidare i samma by kommer de för alltid att var skuldsatta, de kommer varje dag möta de människor som de står i skuld till. Så frågan är om de över huvud taget kan återvända hem till de sina? Så vart tar de vägen? Det som skulle göra allt bättre blev i stället något som blev en mardröm, och troligtvis kommer det hem igen till en vardag som blivit väldigt mycket svårare. Vi lever i olika världar.

/Henrik

Happy Easter!

Imorse vaknade vi till blå himmel, härligt. Tyvärr verkar ett villkor för blå himmel nästan alltid vara rejält oväder kvällen innan. Strömmen gick och vi har liksom inte fått upp vanan för strömlöst, har bara hänt en gång tidigare. Man ska ju ha uppbunkrat med ljus och annat - när strömmen går blir det verkligen becksvart, och även vattenpumpen går på ström. Men men, det är ju verkligen ingen fara.

Som sagt, med blå himmel fick vi fira påskdagen idag och det med en ny påsktradition; leta påskägg. Vet dock inte vems tradition? Knappast thai. Thai helgar just nu någon prinsessas dödsdag, antingen nyligen eller så "firar" man  årsdagen av tidigare prinsessas dödsdag. Jag blir inte riktigt klok på vad. När jag frågde på kontoret fick jag bara svaret "someone died". Ok.

Hursomhelst,  danska Sara och Henning var mycket osäkra på huruvida någon letar ägg i Danmark. Men invigningen av denna nya tradition skedde i vilket fall på Hope Home, ett barnhem för handikappade barn, som ligger på vår granngata.

Svettigt leta ägg

Hope Homes lekplats, också öppen för barn i området.

Glad påsk! Nu väntar Songkran - den blöta högtiden.


/Helen

10 minuter i Burma

... Ja det var väl ungefär den tiden vi tillbringade i Burma i helgen, när vi bara gick in och ut för att förnya vårt visum.

Burma kommer man kanske enklast till via Mae Sai, en stad norr om Chiang Rai. Jag har besökt den någar gånger innan, i mitt förra jobb för IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut (III) eftersom III stödjer en organisation med verksamhet där. Man jobbar med att förhindra att barn som lever och tigger på gatan inte säljs vidare till prostitution. En klart överhängande risk. De kommer nästan alla från Burma och tillhör någon av de papperslösa minoriteterna som finns om båda sidor gränsen. Föräldrarna saknar jobb och framtid i Burma. De söker sig till tiggeri - sen blir tiggeriet ett sätt att finansiera missbruket. Barnen är viktiga för att få ihop pengarna - de är smutsiga, springer runt i lortiga kläder utan skor och tigger ihop till föräldrarnas missbruk.

Vad kan inte ett missbruk göra med en människa (man kan tex stå och sniffa i tanklock eller i tankhålet som en del killar gör på bensinmackarna här i stan, när man tankar) - till exempel sälja ditt barn till en agent som lovar någon slags framtid för ditt barn. Pris endast 100 baht. Framtiden brukar vara en bordell.

Hursomhelst, den här organisationen som III stödjer, jobbar mycket aktivt med dessa barn. När vi är i Mae Sai känner jag igen några av barnen på gatan från tidigare besök. Samma misär, bara ett år äldre.

Kanske är helgens historiska val början på något nytt för Burma.



På vägen hem passerade vi Gyllene Triangeln

... Här möts Thailand, Laos och Burma. Mekong heter floden.

/Helen