torsdag 19 juni 2014

Avslut & hejdå


Okej, så vi flyttar ut ur vårt hus om två dagar, bor ytterligare några nätter i stan innan vi åker till Mallorca ett par dagar innan vi landar i Sverige. Många avslut har det varit dessa sista veckor, många hejdå. Även om vår tid av olika skäl blev kortare än vad vi tänkt så har tiden ändå varit tillräcklig för att hinna bygga upp relationer med människor som det såklart är jobbigt att säga hejdå till, när man inte vet när eller om man ses igen. Samtidigt är vi tacksamma för att det faktiskt finns människor som vi kommer att sakna. Ni som följt oss på bloggen vet att det varit utmanande att bygga relationer i Chiang Mai, just för att människor kommer och går hela tiden. Jag har jobbat mycket och haft dåligt med energi att bygga upp ett socialt nätverk eller skapa ett liv utanför jobbet. Det är enbart tack vare Henriks sociala förmåga och tidsmässiga utrymme som vi nu har vänner att säga hejdå till.

Ingrid med fröken khru Big   
Svettig sista fotbollsmatch med klasskompisarna.

                                     

Hur sammanfatta den här tiden?
Helen:
Mitt liv här har till 90 procent handlat om jobb. Är tacksam för alla människor jag mött i denna del av världen, i alla dessa länder. Samtidigt sliter resandet så in i själen. Men att bo och leva i Asien är verkligen att befinna sig i händelsernas centrum. En timme från världens folkrikaste nation - den nation som bara växer i inflytande över Asien och resten av världen. Ytterligare några timmar åt andra hållet når vi världens största demokrati. Asien är världens största och världens folkrikaste kontinent. I städer som Bangkok, Beijing, Delhi och Calcutta bor fler människor än i Sverige. Mina vänner, det är här det händer!


Morgon över Kunming, Kina.
Av allt jag mött är den absoluta fattigdomen den värsta. Fortfarande svälter människor, oftast kvinnor och barn och fortfarande dör flickor när de föder barn. Fortfarande somnar 6-7åringar i bara underkläder direkt på trottoaren intill flerfiliga vägar, helt själva, helt utelämnade. All denna fattigdom, all denna nöd.

Enligt FN:s Human Development Index, http://hdr.undp.org/en/countries så ligger Norge på plats nr 1, och Sverige på plats nr 7 i att vara världens mest utvecklade länder. Grattis till oss som får bo och leva där, och som har svenska eller norska pass. Men om du är bengal, nepales eller afghan, synd för dig. Då hamnar du i den nedre delen av indexet, på plats 146, 157 eller  175 (av totalt 183). Våra livsförutsättningar är så totalt annorlunda. Och vi VET ju detta. Du VET detta. Så istället för att känna skuldkänslor eller stänga av; vad är ditt och mitt ansvar, hur förvaltar vi allt det oerhört goda som vi fått och som vi inte på något sätt gjort oss förtjänta av? Det är en fråga jag bär med mig. Jag kan titta på detta index och gråta  (är yrkesskadad) över siffrorna för jag har sett något av verkligheten bakom. Världen är orättfärdig.

 I Nepal. På konferens.
Men Thailand då? Thailands framtid är idag osäker på grund av det politiska läget. Även om vi också här möter fattigdom, så möter vi framför allt en växande medelklass som är kapitalstark. Vi kan reagera på svenskars mobilanvändande och utseendefixering. Jag tror att Thailand slår Sverige med hästlängder när det gäller detta.  Alla kulturer har sitt - här i Thailand är det viktigt att se ung ut och går du till frisören med ofärgat hår får du absolut höra att hörru, du har grått, nej vitt! hår och när ska du färga det?! Här finns mängder av skönhetssalonger och skönhetsoperationer är vardag för de som har råd. Mobilanvändandet är helt oreflekterat (det är naturligtvis min "opinion, not a fact" som Noel lärt sig i skolan) och ständigt pågående överallt. Hela familjer som är ute och äter på restaurang sitter ofta med varsin skärm och pratar inte med varandra. Jag tror inte att begreppet "skärmtid" finns här.

Värmen - det har varit mycket tuffare att klara värmen än vad jag föreställt mig. Detta är naturligtvis en vanesak. Det är viktigt att söka skapa sig en tillvaro som bygger på de förutsättningar som finns här, inte på de förutsättningar som finns i Sverige. Det tar ett tag men jag tror vi har klarat det - även om jag hela tiden saknat möjligheter till promenader, eller att bara åka till havet. Men istället har vi haft möjlighet att äta ute och bada året runt för att ta några exempel. Det har varit våra livlinor.

För barnen har den amerikansk-internationella (hur går det egentligen ihop?!) skolan varit en positiv upplevelse. Detta att alla barn kommer med samma förutsättningar, alla, förutom de thailändska barnen, har flyttat från sina hemländer - det är lärorikt. I Noels klass har det varit sju olika nationaliteter representerade och i Ingrids ungefär samma antal. En mångfald som är positiv. De har fått med sig ett helt nytt språk, de vet hur "koreorna" pratar i Korea och hur trixigt det är att äta ris med pinnar. Vi hoppas att tiden här satt positiva spår i deras liv framöver.

Sammanfattningsvis - utmanande, lärorikt, slitsamt.


Henrik:
Som Helen skriver så har vi inte många dagar kvar i Thailand, så därför gör vi "sista gången" av allting. Sista gången på denna restaurangen, sista gången vi åker hit, sista gången vi ser detta, osv. Detta är ju å ena sidan lite jobbigt men samtidigt blir det som vi gör för sista gången det som vi vill minnas. Många saker är sådant som vi gjort förut men vi vill göra det en sista gång, för att det har haft en plats i tillvaron. så därför är "sista gången" också något som vi kan ta med oss hem. Vi kan minnas sista gången vi gjorde det eller var där eller såg det. Det blir små stunder av glädje i Sverige när vi tänker tillbaka. Det blir också stunder av glädje här de sista dagarna för då gör vi ju bara det som vi tyckt varit roligt.
Vattenfall längs vägen till Doi Intanon, Thailands högsta berg 
Personligen har jag funnits i sammanhang som jag inte har haft någon erfarenhet av tidigare, jag har liksom inte kunnat ta spjärn emot tidigare erfarenheter eller kunskaper, vilket ju varit en positiv utmaning. Det har funnits situationer där jag frågar mig, hur gör jag med detta eller hur skall jag hantera denna situation. När jag tänker tillbaka så tror jag ändå att det blivit ganska bra.

Idag bjöds vi på lunch av vänner som kämpar med att driva ett skolhem. Har skrivit om detta tidigare. De ville säga ett formellt adjö. Med knappa resurser på alla områden, lyckas de ändå hålla igång verksamheten år efter år. De skulle troligt vis hitta enklare jobb men högre lön någon annan stans men de stannar för att de brinner för dessa barn och att ge dem en värdig uppväxt. I de hemförhållanden som barnen kommer ifrån skulle detta inte var möjligt. Nästan varje gång jag har åkt därifrån har orden poppat upp i huvudet på mig: "det du har gjort mot en av dessa mina minsta........" Dessa människor är hjältar i det tysta, som kommer att få sin lön för mödan någon annan gång, någon annanstans.

På MC-helg med två vänner. 
Tiden här har varit bra på många sätt. Vi har mött många som tycker att borta är bäst och som hittar på alla möjliga sätt för att slippa återvända till sitt hemland. För mig är det tvärtom, när allt kommer omkring är hemma ändå bäst.


------

Med detta inlägg avslutar vi vår blogg. Vill ni veta hur det är att leva och bo i Utby, Göteborg så får ni komma och hälsa på!
Från och med 2 juli når ni oss på
Helen 070 2244605
Henrik 070 6982630.

Tack för att ni följt oss! Frid.

onsdag 14 maj 2014

På väg mot avslut

Idag är det precis sex veckor kvar tills vi lämnar Thailand för gott, och fem veckor kvar innan vi lämnar vårt hus. Att sortera, packa saker och väskor, slänga kläder och saker och sälja av möbler i denna tropikvärme som är just nu är en utmaning. Värmen byggs upp under dagen, för att oftast explodera i ett riktigt åskväder och tropiskt regn framåt kvällen. Värmen, den konstanta hettan så här års, är nog den största utmaningen med att bo här. När vi äter frukost halv sju på morgonen är det redan varmt, eller snarare fortfarande; det går inte under trettio grader på natten.

Ytterligare en liten utmaning, men en rätt trevlig sådan, är att vi istället för en katt nu har sju. Hur hände detta?! Ja alltså Sigge skaffade sig damsällskap, Siggelina som vi kallar henne, och hon verkade vara utan hem - i vilket fall som helst så blev detta hennes hem, så då flyttade hon också in här. Sen hade hon helt uppenbart ungar i magen, som hon sedan födde och gömde i ett antal veckor, den sista tiden på vårt innertak. För att göra en lång historia kort så tog hon för en dryg vecka sedan ned alla fem ungarna från taket, så nu är det fem kattungar och två vuxna som hänger runt vårt hus. Så snart dom slutat dia blir det till att hitta hem till alla, sju, katter. Innan vi lämnar huset.

I övrigt mår alla bra även om det naturligtvis är spända och blandade känslor inför att flytta till Sverige. Barnen har sin vardag och sina kompisar här, och med ett liv som kretsar kring skolan och det som händer där. Det är svårt att ta in att många av ens kompisar kommer man nog aldrig att träffa mer.

/Helen

 

lördag 19 april 2014

Landet "Olika"

Har haft nöjet att göra två resor upp i bergen i Thailand. När man gör det blir det snart klart att detta landet är väldigt olikt mellan land och stad. Skillnaden är enorm.

Den ena var en jobbresa som jag gjorde tillsammans med en av våra partners TLF, Thai Lahu Foundation. De riktar sig till Lahu folket och försöker att hjälpa dem på olika sätt.

Ett sätt är att se till att barnen lär sig sitt eget språk och kultur. Mycket forskning visat att det går lättare att lära sig ett språk till, thailändska, om man kan sitt eget språk först. Vi bygger upp förskolor i några av byarna där barnen får lära sig Lahu Shii språket, ett av många språk. De lär sig sin kultur genom att formulera berättelser på sitt språk. Att barnen kan gå i skolan en del av dagen gör att föräldrarna kan arbeta lite mer, vilket i sin tur medför en högre månadsinkomst, vilket medför en förbättrad tillvaro för familjen.
I denna tavla finns tre olika berättelser. Barnen lär sig om sin kultur och att berätta om den på sitt eget språk. 
Detta projekt är bara ett par år gammalt och är fortfarande under uppbyggnad, men redan nu ser vi ett mycket gott resultat och rycket sprider sig till fler byar som vill vara med och få skolor till sin by.Vi försöker hela tiden att se till att skolorna ägs av byn så att ägarskapet ligger hos människorna.Vi tror att långsiktigheten blir bättre då.

Den andra resan gjorde vi som familj under påsklovet tillsammans med brittiska vänner som bott i en bergsby i tre år. Invånarna i byn är karener, en stor minoritet i Sydostasien som huvudsakligen finns i Burma. Liksom Lahu har karenerna sitt eget språk och ett sätt att vara som är ganska annorlunda från thai.

Det var härligt att bara få umgås med dessa människor och besöka olika platser, utan att behöva ha saker att följa upp eller att stämma av rapporter som hör till projekt.



Noel och Jacob och en boll. I fyra dagar...
Karenerna är oerhört gästfria och öppnar sitt hem och tillvaro för oss. Vi möttes av en stor värme och tacksamhet. En tacksamhet som sträcker sig långt bakåt i tiden. Sverige har en lång historia av att stödja detta folk på olika sätt och detta glömmer man inte. Säger man att man kommer från Sverige så får man direkt tillbaka ett antal namn på människor som de mött eller deras släktingar mött. Detta skapar en stark gemenskap, nästan som en syskon relation folk emellan.


Att vistas där uppe några dagar är nyttigt. Det ger perspektiv. Ett liv i stan är väldigt annorlunda mot ett liv i bergen. Att få några dagar utan internet, telefontäckning, TV, eller radio, ger mycket tid till annat. T. ex. tid att umgås, tid att tänka efter och känna efter. Man hinner känna hur man mår, hur man har det, och hur man prioriterar. Ibland är det nyttigt att komma ur det vanliga för att möta något nytt som ger nytt ljus på det vanliga.

Glad Påsk på er, i efterskott.

Alltid varmt. Fast svalare än i stan. 
/Henrik

söndag 9 mars 2014

Ännu en resa

Ja många resor blir det. Nyss hemkommen från Indien och Nepal, där jag och Josefin reste runt med EFK:s övriga regionledare plus ytterligare några.

Morgon över Tansendalen, Nepal

Fantastisk, fast väldigt kurvig, väg mellan Tansen och Pokhara.
 

... och mycket vacker flygtur mellan Pokhara och Katmandu.
Att alla nepalesiska flygbolag är svartlistade utanför landet är dock inte så svårt att förstå varför.... 


För några veckor sedan var det jordgubbspremiär här i Chiang Mai. I bergen runt om stan odlas det väldigt mycket jordgubbar - med väldigt mycket bekämpningsmedel - men de är goda och det är ju inte fel att få plocka sina jordgubbar själv i februari.




Nu har vi tappat räkningen på Ingrids alla dansuppträdanden, denna nedan är från International Day på barnens skola.


Laddad.


 
/Helen

 

torsdag 6 februari 2014

Tio minuters kulturchock

... eller möjligtvis en hel timme, innan jag fattat att JUST, jag är ju i Bangladesh - och då är det trångt, folk skriker och ropar och har sig, är irriterade så att det syns, folk stirrar, söker kontakt, ingen ordning på flygplatsen över huvud taget - ändå gillar jag det (fast på flygplatsen fick jag ett smärre utbrott på en stackars tjänsteman, så där precis var det inget gillande). Kanske för att jag vet att jag bara är här ett par dagar och då kan jag se tjusningen i det.

Bangladesh är väl det land jag skriver mest om här, kanske för att det är så olikt Thailand, det är något helt annat. I Thailand kan man bara passera förbi, ingen bryr sig riktigt och jag kan leva i en bubbla om jag vill. Men i Bangladesh är allt och alla mycket mer inpå - de vill prata och undrar vem man är, har åsikter och tvingar mig att vara närvarande att interagera. Det behöver man inte i Thailand, om man inte vill.

Besöker denna gång Kalapara i södra delen, floddeltat. Djup fattigdom som förvärrats av årliga flodvågor och cykloner. Bangladesh är det land i världen som är mest drabbat av klimatförändringarna.

När man står där vid änkans lilla skjul, som ligger bara någon meter från floden och som måste bli outhärdlig om någon månad när plåten blir som en ugn och människor pekar mot bröstet för att visa hur högt floden kan komma, då kan man stå där och tänka att "de ska kräva sina rättigheter". Ja, vem sjutton ska dom kräva dom av?Västvärlden som är största boven bakom det ändrade klimatet?

Det är lätt att drabbas av hopplöshet när man möter den djupaste fattigdom. Jag är ändå, som vanligt, glad efter mina dagar i Bangladesh. Glad för kompetenta lokala organisationer som möter behoven som en regering inte fixar, glad för oerhört gästfria människor, glad för att vara i ett sammanhang som bidrar till en förändring, om än liten.

Glad för att jag fick åka launch från Barishal till Dhaka!

Tidig morgon i hamnen i gamla Dhaka.


Flög MAF ner till Kalapara. Fin flygning!


 Emil från Schweiz visar vart vi ska.


Landat på floden.


/Helen 
 







 

torsdag 16 januari 2014

En bild på oss som jobbar på regionkontoret....

.. ifall ni undrat!

 

Hej!

Jo men vi är kvar även om vi blir glesare med att uppdatera oss här på vår blogg.

Idag har vi sålt på skräphög till bil. Den har nog haft alla fel den kan ha och när motorn skar sig i förra veckan så var det tack och hej. Här i Thailand lagar de motorerna för överkomligt pris jämfört med Sverige, men nu har vi fått nog av den. Mindre än en tredjedel av priset vi betalade för bilen för två år sen fick vi tillbaka - men tur att det gick att få något överhuvudtaget! Nu behöver vi hitta något som rullar fram till sommaren. Eftersom det inte går någon lokaltrafik förbi vår mubaan går det inte att klara vardagen utan bil.

Det är fortfarande svalt här, en del säger att det är det kallaste på tjugo år. Men tänk svensk sommar. Vi passar på att använda jeans, strumpor och koftor och sjalar för om någon månad blir man svettig av bara tanken.

Ni kanske följer i nyheterna att det är politiskt oroligt i Thailand. Vi märker inte så jättemycket här i Chiang Mai även om det förekommit en del demonstrationer. En skillnad mot tidigare verkar vara att folk pratar mer öppet om var man står politiskt, eller vad man tycker om regeringen. Det finns väldigt mycket ilska över korruptionen här som är utbredd på alla plan och som inverkar i människors liv mycket påtagligt. Nyval ska hållas i början på februari. Vi får se vart allt tar vägen.

/Helen

Bloggintresserade